Högkänslighet och förståelse

Jag tillhör de högkänsliga. Jag har lätt att läsa av och läsa in andra och förstå/inse deras agenda och personlighet innan de flesta andra. Jag är väldigt känslig för höga ljud, aggressivitet och stressiga miljöer vilket gör att  jag behöver få landa och låta själen, intrycken och tankarna få hinna ikapp med min fysiska kropp. Tyvärr tillhör jag den skaran som lätt får migrän och behöver mycket vila och ensamtid. I samhället ges inte alltid den tiden för vi lever så stressigt i en tuff miljö. Det är min fiende- stress och hårda människor som karriärister, mobbare och empatilösa människor. Människor som gärna framhäver sig själva och trycker ner andra är riktigt obehagliga.

Som högkänslig så tar man intryck av saker både i vardagen och hos andra i deras personlighet som många andra missar, vilket jag kan tycka är väldigt jobbigt för att jag ser det så glasklart direkt medan andra inte alls förstår förrän långt senare.

Blir man medveten om att man är högkänslig så är det lättare att förstå sig själv och bearbeta det. Jag förstår barn väldigt bra och jobbar med barn både som lärarvikarie på lågstadiet och som barnskötare på förskola. Det är verkligen en härlig arbetsmiljö, men också tufft när man ser barn som behöver mer stöd men det kanske finns för få resurser. Det viktiga är att ha kunskap och kännedom om olika behov. Det jag kan försöka göra är att ge de en bra stund på dagen när de är i skola, förskola och fritids men det gäller ju alla barn med alla deras olika behov.

Högkänsliga personer-HSP har ofta ett stort inre liv och tänker mycket. Det betyder inte att man är trög eller dum, tvärtom! Vi reflekterar mer över mycket och tar in saker som går andra förbi. Jag känner själv att man ibland föraktas och hånas på grund av att man är en ”kännande” person. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra nedlåtande kommentarer som ”Du är ju överkänslig” Du överreagerar” fast man vet med sig att man inte gör det och det brukar ju visa sig tillslut också.

Lev och låt leva är också en mening jag hör ofta. Själv tycker jag att det är onödigt att försöka släta över eller förminska andras känsloliv. Jag upplever och känner inte fel, men läser in och förstår känslor och tankar mer än andra. Det är ingen diagnos utan ett personlighetsdrag som inte alltid uppskattas av andra, speciellt inte av de som man kan läsa av. De känner sig ofta hotade att jag ”ser” dem.

Barn däremot verkar bli glada av att jag ”ser” de och förstår att jag vill de väl och tycker om dem.

Numera så försöker jag att inte alltid visa det för det ses som en svaghet, konstigt nog. Jag tycker själv att det är en tillgång och styrka.

Att ses som tuff är inte att ha en attityd och håna, trakassera andra, utan för mig är det att kämpa vidare i livet när det är som svårast och gå vidare med högt huvud.

Känslan sitter ju i själen. Ångest, otrygghet och ängslan och det är inget jag plockar fram eller bara kan ta bort utan den verkar trivas hos mig. Jag kan känna att det blir en förgrening där jag är född högkänslig och utvecklat social fobi eftersom jag redan tagit in känslor och haft oturen att träffa på personer som medvetet tryckt till och tryckt ner. Ibland så känns det även som att hela världens problem ligger på mina axlar, att jag ensam ska ta ansvar för andra. Det förstår jag ju att ingen kräver men ändå så finns kravet över mig att jag som förstår mer ska ta ansvaret. Någonstans så har ju andra lagt det ansvaret på mig, men det kan ju ingen klara av för vi är ju inga övermänniskor, någon av oss.

Önskar er en fortsatt fin Torsdag! Kram

 

 

 

Författare: paula

Hej vänner, Paula heter jag och bor i Landvetter med min och våra tre barn. Jag har bloggat sedan 2013 och jag skriver dagbok, om design, mode och mycket annat. Mestadels handlar bloggen om min vardag och med allt som det innebär. Välkomna att följa mig här och på min facebooksida.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.