Vi är alla den ”någon” som borde göra något

Som kännande person som vill hjälpa andra så hamnar man ofta i situationer som inte gagnar en själv. Jag mår illa av att se andra må dåligt och då speciellt barn som far illa eller hamnar i situationer där de blir utsatta för det barn inte ska utsättas av.

Igår kväll där jag bor så hörde jag ett bråk utanför, det var vuxna som gapade och skrek på varandra. Min dotter kom springandes och sa att några bråkar ute. Min första tanke var att se till att Oliver inte var i närheten då han var ute med sin kompis och cyklade. Jag gick ut och såg Olivers kompis satt på sin cykel och tittade på, jag frågade honom var Oliver var och han var i närheten och cyklade. Jag ville hämta in honom men såg honom inte men dessvärre blev jag vittne till att den ena blev nedslagen och hamnade på backen men det tråkiga i det hela var att en mamma med spädbarn stod bredvid händelsen med sin skrikande bebis och mamman var upprörd. Jag gick fram till henne för att lugna henne och barnet, jag tyckte att hon skulle gå in med sin bebis istället. Tydligen så var hennes man inblandad och hon stod och skrek på honom med bebisen i famnen… Vi pratade en lång stund och hon blev lugnare.

Jag kan förstå upprörda känslor mitt i en hotfull situation. Nu var det inte mannen och kvinnan som bråkade sinsemellan men med  upprörda känslor så kan det vara svårt att styra sina känslor. Det hela slutade med att polis och ambulans kom till platsen och jag, mitt i allt, blev vittne. Allt jag ville från början var att hämta in min son, nu blev det inte så.



Det som irriterar mig är andra som redan var ute på gården som stod och tittade utan att bry sig om den upprörda mamman med bebisen i famnen. Jag pratade med de senare för de ville veta vad jag såg. Flera av de sa bittert att nu ska jag räkna med att jag får vittna. Det var därför de inte ringde polisen eller ingrep för att de inte vill lägga sig i av rädsla för att vittna… Det är just detta som är fel i vårt samhälle, ingen vågar göra något för andra för de kan själva bli inblandade. Någon kom fram till mig och sa att jag inte skulle ha gått fram till bråket. Det var ett spädbarn med och de säger till mig att jag inte skulle gått fram! Hur tänker man då? Och jag gick ut från första början för att ta in min son så blev det på det här viset. Jag gick INTE ut för att lägga mig i eller medla, hur skulle jag kunna det? Men ser och hör man när någon blir slagen till marken och ett barn skriker hysteriskt, ska jag bara blunda och gå vidare? Nej, det klarar inte jag.

Jag tänker inte skriva om bakgrunden till bråket, vad jag mer bevittnat och varför den ena blev nedslagen, det vet polisen redan och det räcker för mig. Jag tycker bara att det är tragiskt. Dels situationen i sig men det är en dispyt de emellan och det är inte upp till mig att döma, och framför allt hur människor runt omkring väljer att gömma sig bakom ett hörn och kika fram av nyfikenhet av vad som händer… Och ber andra att ringa polisen trots att de själva håller sina mobiler i handen. Jag kan förstå att man är rädd men ska oskyldiga barn få lida för det?

Jag är ledsen över att barnen som bor här inte ska få känna sig trygga för att det är oroligt runt omkring, det är inte det samhälle jag vill att mina barn ska behöva växa upp i. Jag förstår situationen och förstår varför det hände men så tråkigt att oskyldiga drabbas av det.

”Jag undrade varför ingen gjorde något, tills jag insåg att jag är någon…”

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.