Jag har försökt att lämna det här ämnet och inte skriva om det. Det är känsligt, misstolkas lätt och används emot en själv när det passar andra. Det finns också så många fördomar och människor vill gärna identifiera en med det.

Det kallas även psykisk ohälsa men det ogillar jag starkt. Det låter så drastiskt och uteslutande. Man är liksom satt i en kategori vilket jag känner att jag inte tillhör. Jag har dagligen ångest, ibland akut ångest. Jag är diagnostiserad med social ångest men jag har även ångest som sitter där hela tiden. För att försöka beskriva känslan, vilket är svårt, så kan jag säga att inom mig så bär jag på en stor, djup sorg. Ett sorgset inre och med det en stark oro, ängslan och ångest. Det känns som man själv står helt ensam i ett kallt och mörkt universum likt rymden med iskalla stjärnor långt bort.

Den som aldrig har upplevt det kan inte förstå, det kan vara svårt att förstå. Precis som det är svårt för mig att förstå hur det känns att fastna ett missbruk eller att drabbas av cancer med allt det för med sig. Jag har min smärta och mina erfarenheter av människor och livet.

Ångesten började efter att mina föräldrar skilde sig. Skilsmässan var oerhört uppslitande och jag trodde att jag skulle slitas sönder inuti. Det har gjort mig till en osäker och otrygg person.
Jag vill understryka att man inte blir otrygg av en skilsmässa i sig, utan det handlar om hur den görs och hur det ser ut runt om. Hur föräldrarna beter sig och vilka sociala nätverk man har att tillgå.

Jag tänker inte gå djupare in i det men i tonåren utvecklades det även till social ångest. Jag klarade inte av att möta människor och jag fick hjärtklappning, det svartnade för ögonen och jag blev yr. Ibland så grät jag och kräktes. Jag kunde inte gå till skolan för ingen lärare tog hänsyn till de hinder jag hade utan de sa bara att alla är nervösa ibland. Det gick inte fram till de vad det handlade om. Jag blev en ”hemmasittare”. Men det begreppet fanns inte på samma sätt som idag. Jag blev lämnad så, ingen tog tag i det.

Idag har jag god självkännedom och är medveten om vad jag måste besegra eller bära på varje dag men det löser inte problemen. Jag har accepterat att det här kommer jag att få tampas med för resten av mitt liv. Det är en del av mig och det bottnar sig i allt jag upplevt och de erfarenheter jag har. För mig är det bara att acceptera.

Vissa dagar så går det inte att styra, då får jag ställa in allt och bara gömma mig från omvärlden och ligga i sängen. Jag sköter barn och allt som ska göras, de ska till skolan och de har sina aktiviteter och vänner. Man lär sig hur och vad man klarar och man lär sig att dölja sitt mående. Det svåra är att på heltid klara ett socialt arbete, vilket jag har och att vara social på fritiden. Jag har turen att ändå ha ett fritt arbete på förskola där jag kan hämta andan när vi är ute mycket eller sitta och pyssla med barnen. Det var tufft när jag arbetade i en butik och ständigt mötte nya människor och var tvungen att tackla alla olika sorters personligheter och problem. Det skulle jag aldrig klara idag på samma sätt, jag har försökt men det yrket passar inte mig.

Det bästa är att man lär sig empati och kärlek mot andra människor som kämpar mot något och speciellt barn. Jag ger gärna extra till de som behöver det. Det är svårt att vara en kännande människa för en del är lättare och en del svårare att ha med att göra, men kan man hjälpa någon eller försöka hjälpa någon så är det bra. Jag vill inte behandla andra på det sätt många människor har behandlat mig på.

Jag är glad att samhället ser de problem och hinder som många bär på idag och att skolan mer och mer anpassar sig till det eleverna behöver. Det behövs mer kunskap och mindre fördomar.

Paula

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *