Rädsla, empati och hat

Det är bevisligen så att den man minst anar.. men ändå så har misstankarna funnits där när man ser till omgivningen och personer som berättar. Många har berättat att han var en trevlig och social man som är barnkär, andra att han har stora problem med impulskontroll och sexuella beteenden som är helt oacceptabla.

”I huvudet på en mördare”, en dokumentär som visar hur Anders Eklund gick tillväga när han mördade fina lilla Engla och Pernilla Hellgren. Hur tänker en sådan person? Ett monster som aldrig borde släppas ut i samhället någonsin igen. Jag är skakad och genomledsen efter att ha sett dokumentären. Först och främst så känner jag en djup sorg över lilla Engla och hennes anhöriga. Hat och äckelkänslor mot smutset som tog hennes liv.

Sedan känner jag sorg när jag ser vad Anders Eklund har haft för uppväxt, sättet han pratar på och hans kroppsspråk. Jag ser inte en vuxen man som kan stå för det han har gjort och förstår innebörden av det han har gjort. Han har inte det i sig att förstå vilken sorg och lidande han har åsamkat andra. Det jag ser är en liten pojke i en stor mans kropp. En pojke som leker med lastbilar och inte kan förstå varför han blivit misshandlad i fängelset och inte förstår varför han ens sitter i ett fängelse. För honom är det inget konstigt, det han gjort. Han är verkligen en tönt men jag kan inte gömma undan att jag tycker synd om honom. Jag tycker synd om den lilla pojken jag ser i honom och jag tycker synd om honom med tanke på hans uppväxt och det han fått med sig från barndomen.

Så känner jag ofta.. Men de förtjänar inte empati. Jag undrar hur de har kunnat bli så sjuka och empatilösa. De förstår inte den skada de åsamkat andra, utan de tycker bara synd om sig själva och tycker inte att de själva har betett sig svinigt åt. Omänskligt…

Hur kan man leva med sig själv när man har skadat eller mördat någon på det sättet? Hur orkar man gå upp på morgonen och fortsätta i det vanliga spåret? För mig helt obegripligt.

Anders Eklund är en av de som aldrig borde tillåtas permission och definitivt inte att bli frisläppt.

Om ni inte har sett dokumentären ”I huvudet på en mördare”, så gör det. Gå in på viafree och titta. Jag grät i omgångar under programmet och blev väldigt tagen av den. Man kan aldrig sätta sig in i hur det är att förlora sitt barn, sitt allt och inte på det här sättet och man kan aldrig förstå hur en mördare drivs att mörda eller hur en människa kan vilja skada någon.

En av alla tragiska händelser som har blivit kriminalhistoria.