Etikettarkiv: Egenkärlek

Vem skulle jag vara om jag inte vore så rädd?

Har ni tänkt på den frågan någon gång: Vem skulle jag vara om jag inte vore så rädd?

Det är ingen konstig eller flummig fråga att ställa i ett samhälle där vi är så rädda för att vara oss själva, följa vår inre röst och vara den stjärna som vi önskar att vi vore. Vi tror att vi var bra tills andra sa att vi inte är det. Vi trodde på oss själva tills andra talada om för oss hur dåliga och inkompetenta vi är.

Jag ville sjunga, dansa och spela teater men blev så nedtryckt och hånad så jag insåg att jag aldrig får skina eller bli accepterad för den jag ville vara.

Jag ville spela ishockey tills andra sa att det bara är ”äckliga flator” som spelar ishockey. Det är ju en killsport!

Jag ville börja träna boxning men då blev jag mobbad och hånad tills jag slutade drömma.

När jag gick i högstadiet så minns jag den lilla pojken som hade en väst med en gammaldags kedjeklocka i bröstfickan. Han brukade ta upp den och titta hur mycket klockan var. Han blev skrattad åt och de större killarna brukade skrämma honom med höga plötsliga ljud när han kom ut från matsalen efter lunchen. Han ryckte alltid till och höll blicken fäst mot golvet när han gick förbi medan killarna skrattade åt honom😔

Han var så söt och snäll. Minns att jag försökte närma mig honom och visa att han var bra, men jag log bara och sa hej. Hur närmar man sig någon? Jag var själv bara tretton år. Han tittade oftast ner på golvet och svarade tyst: Hej. Han var en lysande stjärna som andra ville släcka. Vem är han idag? Vågar han vara sig själv eller slocknade han och blev rädd?

Jag tänker på honom ibland ❤️ Den lilla killen med västen och kedjeklockan i bröstfickan.

Vem hade du varit om du inte vore så rädd? Om du inte blivit inplanterad i själen att du ska vara som andra formar dig till och leva på ett sätt som andra förväntar sig för att du ska bli accepterad och inte ses som ett hot av avundsjuka och missunnsamma människor?

Det gör ont i mig när jag ser människor som har en inre glöd och vill, men inte vågar. De vågar inte ens drömma längre. De har blivit så nedkörda och tillintetgjorda av avundsjuka människor som inte klarar andras stjärnglans och inre styrka.

Till och med vuxna personer beter sig så jävligt mot andra. Jag önskar att barn och ungdomar får en stark självkänsla och självförtroende till att fortsätta vara de som de vill vara och bli, livet ut.

Jag hoppas att jag kan förmedla min erfarenhet och visa mina barn att de är värda det finaste i livet. Och att tro på sig själva oavsett vad andra säger.

Kram